Tidsbrist eller aktivitetsöverskott

“Det förstår du väl själv att det inte går”, sa läkaren barskt när jag sökte hjälp för min sömnbrist som gjorde att jag inte sov mer än 3-4 timmar per natt. Jag hade nyss beskrivit min vardag som ensamstående med tre barn, heltidsjobb och halvtidsstudier men kunde ändå inte förstå vad hon menade.

Varför skulle det inte gå? Det hade ju gått under så många år. Jag hade jonglerat jobb, studier, barnens aktiviteter, min egen träning och alla kriser som ständigt dyker upp för oss som föräldrar till barn med funktionsnedsättningar.

Jag tyckte själv att jag hade koll på läget. Visst, jag behövde ett excel-ark med barnens aktiviteter och vissa dagar behövde jag vara på två ställen samtidigt men det funkade ju. Jag sov lite dåligt bara. Hade lite ont om tid så där som man har.

Det slutade med sjukskrivning för utmattning. Så klart. Läkaren såg det jag själv inte kunde se och idag är jag så grymt tacksam över att det fanns någon som satte stopp när jag inte själv kunde det.

Men tidsbrist var det inte. Snarare ett aktivitetsöverskott. För det är så jag ser på det idag. Vi har 24 timmar och de är inte förhandlingsbara. Du får inte fler, inte ens om du hoppar över lunchen.

Jag brukar tänka att vi är som små burkar som vi fyller med saker. Jobb, barn, städ, mental stress som tar lika mycket plats i burken mer konkreta saker och så vidare.

Du kan pressa i sak efter sak och trycka ner lite till och lite till men till slut så kommer det inte att gå. Fortsätter du ändå så kommer burken/du till slut att gå sönder.

Burkar, och människor, tar tid att laga. Det är så sjukt mycket enklare att rensa bland alla aktiviteter.

Handen på hjärtat, har du tidsbrist eller ett aktivitetsöverskott?