Radikal acceptans

Radikal acceptans är ett begrepp jag först kom i kontakt med när min äldsta dotter gick i dialektisk beteendeterapi, DBT. DBT är en behandlingsform som syftar till att minska självskadebeteende hos människor med en EIPS/borderline-diagnos.

Är du lite kvicktänkt drar du slutsatsen att min dotter därför har just en sådan diagnos och det har du helt rätt i. Jag upplever att det är en av de mest stigmatiserade diagnoser vad gäller psykisk ohälsa idag vilket gör att få vågar prata om den.

Att gömma undan saker och låtsas som att det inte finns har väl aldrig hjälpt någon, tänker jag så vi har valt att vara öppna med det.

I terapin ingår en DBT-kurs för föräldrar och det var där jag stötte på begreppet “radikal acceptans”. Jag insåg också att jag hade använt mig av radikal acceptans vid flera tillfällen tidigare.

Radikal acceptans handlar om att sluta kämpa emot det som inte går att förändra. Det handlar om att se verkligheten för vad den är utan att värdera eller döma. Det handlar inte om att kapitulera eller att ge upp.

För mig har det handlat om att acceptera saker som dödsfall, att min ekonomi var helt åt helvete, min dåvarande fetma eller insikten om att min dotter kanske inte kommer att överleva sin borderline.

“Hur fan kan du acceptera det?!”, frågade en annan mamma i gruppen. Och det är ju det här som är nöten som måste knäckas.

Jag VILL det inte utan gör allt jag kan för att det INTE ska bli så. Jag ser till att hon får hjälp och stöttar på alla sätt jag kan men det ligger inte inom min kontroll. Genom acceptansen kan jag sluta leva i katastrofberedskap och istället se till vad jag KAN göra.

När det gällde min fetma så handlade det om sluta ÖNSKA att det skulle vara annorlunda. Då först kunde jag se till vad jag faktiskt kunde göra för att förändra den situation jag var i.

Så länge du inte accepterar var du är just nu kommer du inte att kunna göra de förändringar som behövs för att komma dit du vill.

Vad behöver du acceptera?