Bugg

Har jag berättat att jag och min man har börjat bugga? No? Well, det har vi! Vi går en nybörjarkurs för +40 på Uppsala Bugg & Swing Society, och det är vansinnigt roligt. Och väldigt, väldigt svårt.

Vi har en mycket pedagogisk danslärare och har än så länge (nästan) lärt oss att snurra åt vänster. Jag ser det som mycket stora framsteg på bara tre veckor men tonåringarna är måttligt imponerade av vänstersvängen. (Vi brukar visa upp den vare sig de vill eller inte.)

Förutom söndagskvällarna när vi har vår kurs kan man dansa på torsdagsdansen. Då är det fri dans för medlemmar och vi bestämde oss för att ta vår vänstersväng och åka dit. Öva lite, kanske socialisera och ha det lite trevligt så där.

Vad kan jag säga? Jag var inte redo. Not at all. För vet ni hur SNABBT folk kan bugga? SJUKT snabbt! Det var INGEN där som behövde räkna några höger-vänster-höger där inte. De bara svängde runt på golvet och snurrade åt precis alla håll. Samtidigt. Utan att krocka och ett helt sjukt speedbuggdansar-tempo.

Erik var mycket tapper, höll humöret uppe och gjorde sitt bästa. Jag önskar att jag kunde säga att jag var mitt vänligaste jag men det var jag inte. Jag blev så stressad av alla människor att jag glömde bort allt jag lärt mig om att svänga vänster, ansåg att Erik gjorde fel och kan ha sagt något om att han blockade mig genom att gå som en krabba. På ett mycket icke-vänligt sätt.

Vi försökte bugga lite efter en kaffepaus men till slut bestämde jag mig för att bugg är SÄMST, att vi ALDRIG mer skulle bugga och att bugg borde förbjudas eftersom det är OMÖJLIGT att lära sig. Så då åkte vi hem.

Och nu kanske ni tror att vi hoppade av buggkursen? Hell no.

Jag är lika envis som vänlig så i söndags nötte vi in vänstersvängen igen och tänker absolut gå på torsdagsdansen ikväll igen (om Erik hinner hem från jobbet).