Att vara förälder – extremversionen

Under de senaste åren har jag levt med vetskapen att min äldsta dotter kanske inte kommer att överleva. Inte på grund av en fysisk sjukdom utan på grund av svår depression, ADHD, PTSD (Posttraumatiskt Stresssyndrom) och EIPS (Emotionellt Instabilt Personlighetssyndrom)/borderline.

Alla diagnoser påverkar henne, och familjen, på olika sätt men det som gör hennes tillstånd livshotande är hennes EIPS/borderline-diagnos. Det är samtidigt den diagnos som är mest stigmatiserad. “Kvinnlig psykopati”, har jag hört mer än en gång och söker du på anhöriggrupper så handlar det mest om vuxna barn till föräldrar med EIPS/borderline.

Att få lyckliga barn

När mina barn var nyfödda och vi gick på föräldragrupper så var konsensus hos föräldrarna att det enda man önskade för sina barn var att de skulle bli lyckliga. För mig ändrade det här sig under åren till att jag bara hade en önskan: att de skulle överleva.

Jag har också ägnat den större delen av de senaste åren åt att, ibland mycket praktiskt och konkret, se till att de gör just det: Överlever. Åtminstone den här sekunden, minuten, dagen och natten.

Det har handlat om att plåstra om skärsår, skjutsa till den barnpsykiatriska akutmottagningen, se till att få rätt hjälp inom barnpsykiatrin, ringa polisen vid behov, gå igenom socialtjänstens utredningar och hålla kontakt med skolan. Helst utan att själv gå under på kuppen.

“Jag gör det!”

Min roll har blivit fixaren som löser allt. “Jag löser det”, har blivit mitt mantra och jag har gjort det. Det har inte spelat så stor roll vad det är eller hur stor problemet är. Jag har löst det. Hade jag kunnat några tennistermer så hade jag slängt in dem nu men jag kan inga så du får fylla i själv.

Jag har löst, fixat och trixat och allt började lösa sig. Tills den dag ett svårt återfall i självskadebeteendet slog undan fötterna på mig. Jag kunde inte fixa det den här gången. Jag visste inte om vad som var på gång att hända och jag fick ingen chans att fixa det. Hade jag bara fått veta vad som höll på att hända hade jag kunnat stoppa det.

Att leva i katastrofen

Det gick bra, kan jag väl säga på en gång. Såren syddes och livet gick vidare så där som det alltid gör. Jag var däremot kvar i känslan av maktlöshet och vetskapen om att jag kanske inte kommer att få en chans att lösa en livshotande situation.

“Om jag bara…” En av de mest stressande tankarna som håller dig kvar i katastrofen och det är där, i katastrofen, jag har befunnit mig de senaste månaderna. “Om någon bara hade sagt något/om hon bara hade ringt/om…” och så vidare i en oändlig loop utan slut.

Att acceptera det oacceptabla

Katastroftankarna spred sig till andra områden till slut. En frånvaroanmälan från skolan för min andra dotter gjorde att jag direkt, utan att passera gå, gick till att förbereda mig för att hitta henne död. Jag gick igenom min mentala checklista, ringde skolan, messade kompisar innan jag till slut fick tag på henne. På lektionen och vid liv, frånvaroanmälan var felaktig.

Det tog timmar innan jag fick ner pulsen till normala nivåer och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog för det är så sjukt ansträngande att leva i katastrof. Man orkar ingenting till slut. Min go to-lösning för att hantera stress och ångest är dessutom att äta vilket, även om det är en lite bättre lösning än sprit, droger och spel, är en skitdålig lösning i det långa loppet.

Att vara en falsk förebild

Dessutom började jag känna mig som en sjukt dålig förebild som hanterade den här stressen med ätande. För det är ju det jag hjälper andra att sluta göra. Jag slutade uppdatera sociala medier, skrev inte något på Facebook-sidan, på bloggen eller uppdaterade sajten utan fokuserade mest på att känna mig misslyckad. Jag är dessutom en svartvit all-in-person så jag var väldigt, väldigt misslyckad.

Mina två andra sätt att hantera stress på är att älta och att skriva. Av de två lösningarna är skrivandet den absolut bästa lösningen och här är vi nu.

Troll spricker i solen

Om det var något jag lärde mig av att blogga tidigare så var det att troll spricker i solen. Det som känns så tungt, vidrigt och omöjligt krymper när det förs fram i ljuset. Jag kan rent fysiskt känna hur stressen släpper medan jag skriver. Jag vet ju att jag kanske inte kommer att få en chans att rädda livet på mina barn. Alla föräldrar får inte det. Tanken på det är fortfarande alldeles, alldeles gräslig men jag kommer att överleva. Det också.

Träning mot stress

Och, det här är ju en sajt som handlar om stress, träning och bra mat så vi kan ju inte släppa den pucken helt. Träning motverkar stress. Stresspåslaget som gör att kroppen gör sig redo för att fly eller fäkta minskar när vi får göra just det. Nu har vi en allvarlig savann-brist i Vänge så jag tänker simulera min flykt med ett pass på min crosstrainer. Endorfiner är den bästa medicinen.